Vid 30 år vågade jag välja min egen väg framåt
Johan Olsson är med sina 14 OS- och VM-medaljer en av Sveriges mest framgångsrika vintersportstjärnor genom tiderna. Allra mest känd är han för sin heroiska insats på 5-milen i VM 2013 i Val di Fiemme då han gick loss och vann efter 29 kilometers solokörning. Johan berättar om den allt annat än spikraka resan till succé.
Johan Olsson växte upp de första åren i Skultuna, men familjen flyttade till Västerås när han var 3 år.
– När jag var liten så var min mamma dagmamma så jag hade förskolan hemma på Grindstuvägen vid Djäkneberget. Min pappa var egen företagare inom byggbranschen.
När det gäller idrott så var det först fotboll och ishockey som gällde.
– Jag spelade fotboll i IFK Västerås och ishockey i VIK. Det var även i hockeyn som jag hittade mina stora idoler, Niclas Lidström och Tommy Salo som spelade i VIK där i slutet på 1980-talet. Jag träffade Lidström på ett event i Västerås för några år sedan, då var det knädarr. Ett märkligt ögonblick att träffa en barndomsidol så där. Långt senare när skidåkningen helt tagit över kom Thomas Wassberg att bli min förebild tack vare hans tjurighet och påhittighet.
När Johan var 11 år så flyttade familjen till Östersund, närmare deras stuga i Vemdalen och vintersport.
– Uppe i Östersund så var inte hockey ett alternativ. Hade vi inte hamnat där, så hade jag aldrig blivit skidåkare. Innan vi flyttade hade jag bara varit med på två skidtävlingar. Då jag är långsam och oexplosiv så passar jag egentligen dåligt för fotboll och ishockey. Jag kunde springa i en hel 90-minutersmatch, långsamma ruscher utan någon nytta. Så slumpen har stor betydelse för om man lyckas eller inte. När man är liten så är det svårt att veta var talangen finns. Därför är det viktigt att ha tålamod och att testa på många olika idrotter.
Lagidrott bra början
Johan lyfter fram att det var tur att han först började med lagidrott.
– För mig var det bra att få en grund inom lagidrotten. Hade jag börjat när jag var 7 år med skidåkning då hade jag missat det sociala och blivit mer isolerad. Nu började jag med längdskidor som 11-åring, lite sent då det är en tekniskt komplex idrott. Samtidigt är skate på skidor och skridskor ganska likt. Faktiskt skulle jag säga att jag haft stor nytta av hockeyn och hockeyskolan jag gick som 6-åring i Västerås när det gäller min skateteknik. Sedan passar individuell idrott mig bättre som individ. I likhet med Wassberg så trivs jag med ett mått av ensamhet och att själv stå i slutlig makt över vad resultatet blir. Det var en viktig insikt när jag förstod detta och hur viktigt det var att lyssna på sig själv.
När insåg du att du behövde lyssna mer på dig själv?
– Ganska sent. I all idrott står du där själv, även om du får råd från tränare är det viktiga dina egna beslut. Det gäller att staka fram sitt eget spår. När jag var 22 år började jag arbeta med en mental coach, Stig Wiklund, vilket gjorde att jag lärde mig sortera bort mycket saker. Då tog min utveckling fart. Sedan var det först när jag var 30 år som jag var tillräckligt mogen för att helt välja min egen väg. Vid en ålder då många redan slutat som elitidrottare. Jag är glad jag fick uppleva den här långa resan från att vara en i gruppen till det totala fokuset med en enda kompass till målet varje dag.
Det tog tid för dig att hitta rätt?
– Så är det, jag hade aldrig det här tänket naturligt. Jag har haft lätt att jämföra mig med andra, lyssna på råd och känna mig vilsen inför alla val. Jag insåg att jag måste stänga av den här inputen jag får och istället börja bygga inifrån med egna erfarenheter. När jag fick börja den här resan så hände det massor av saker i mitt liv som elitidrottare. Det blev både mycket roligare och karriären tog också rejäl fart. Av alla mina 14 medaljer i OS och VM tog jag också 10 av dem efter att jag fyllt 30 år.
Hur var skidkarriären under de första åren?
– Redan tidigt nosade jag på världstoppen, och fick min första topp tio-placering som 21-åring. Efter det stod jag still under många år. Även om det krävdes hårt arbete för att nå topp 10-15, så var det relativt lätt med mina förutsättningar och talang. För att nå den högsta toppen så krävdes det något mer. Något jag först långt senare insåg vad det var.
Kändes det någon gång tröstlöst?
– Verkligen. Jag hade mycket tankar på att sluta när jag var runt 27 år. Då stod jag still i karriären och hade som bäst varit fyra på Världscupen. Normalplaceringar var 7-15 och det är inget som det gick att leva på. Jag minns att jag då fick en ersättning på 15 000 SEK per år av förbundet. Jag hade tur att jag var sambo med Anna som var framgångsrik och ofta stod på pallen. Det var helt avgörande för att jag ekonomiskt kunde fortsätta. Kronologiskt är våra karriärer som ett välpassande pussel, då hon var framgångsrik under många år då jag inte var det. Hon är också fyra år äldre än mig och avslutade karriären när vi fick barn 2010.
Abrahamsson förtjänar all cred
En viktig ledare för Johan i landslaget under karriärens kämpiga år var Joakim
Abrahamsson.
– Han skapade verkligen ett lag av mig, Hellner, Södergren och Rickardsson. Han suddade ut gränsen mellan sin roll som tränare och oss aktiva. Istället för att berätta hur vi skulle göra så släppte han över frågan till oss. Det gjorde att vi aktiva under passen började prata teknik och gav varandra tips. Det skapade en utvecklingsmiljö där varje nedlagd minut av träningen blev utvecklande. Han riskerade samtidigt mycket genom att devalvera sig själv som auktoritet. Joakim förtjänar all cred för att han vågade. Han gav oss även massor av beröm, så mycket att vi tyckte det var fånigt och drev med det. När så säsongsstarten kom 2008 så vann Markus Hellner oväntat första tävlingen. Det han såg och berömde var vår insats, och gör du bra insatser på träning är det större chans du också lyckas på tävling
Omvälvande tid i livet
Åren 2010-2011 blev omvälvande i Johans liv.
– Det var då jag förstod vad som krävdes för att nå den absoluta toppen. Allt bottnar faktiskt i en allvarlig skada som jag fick september 2011, som närapå kunde ha avslutat min karriär. Det var en nackskada, som krävde flera månaders rehabilitering. Jag fick lägga bort alla långsiktiga målsättningar, det var omöjligt att veta var jag stod om två veckor. Jag fick ta dag för dag och fokusera på min dagliga träning för att bli hel igen.
– Jag älskade faktiskt den här tiden. Mentalt är det en av de bästa perioderna
i min karriär. Jag mådde så bra av att klippa bort alla långsiktiga mål. När jag blev skadefri så kom de långsiktiga drömmarna tillbaka. Samtidigt förstod jag att det produktiva var de dagliga målen och att det är det som kommer avgöra om jag tar ett VM-guld eller inte. Strukturen med dagliga uppgifter och korta målsättningar blev succéfaktorn som gjorde att jag kunde ta det där sista
klivet. Efter den här skadan så är jag mer framgångsrik än jag varit i närheten av innan i min karriär.
Hur viktigt har skidåkning varit för dig under karriären?
– När jag var 16-17 år var det egentligen alldeles för viktigt. Jag hade stora drömmar om att bli bäst i världen men ingen aning om hur jag skulle ta mig dit. Problemet med det är att när något är för viktigt så vågar man inte förlora, förlusten
blir för stor. Det blev istället förknippat med ångest att inte leva upp till förväntningar. För att vinna måste du våga att förlora. När jag var 32 år var skidåkning mycket mindre viktigt än 10 år tidigare, men jag var avsevärt mer framgångsrik som 32-åring. Det som helt förändrade mina perspektiv var när vi fick vårt första barn. Skidåkning blev inte lika viktigt för jag hade något som var mycket viktigare.
Johan förklarar att när idrotten blir för viktig och tar upp hela ens existens är det lätt att man tänker för mycket. Och till exempel inte vågar slå en avgörande passning.
– Risken finns att det blir en passning i sidled istället. Ser man till de som avgör matcher är det ofta samma personer. När jag suddat ut viktigheten av skidåkningen så blev jag mindre fyrkantig. Att få barn gjorde dessutom att jag kunde lämna identiteten som elitidrottare utanför dörren. När du har en 1-årig dotter som jollrar i famnen så släpper du tankar på varför träningen gått dåligt. Det gjorde att jag kunde spara energi. Samtidigt blev jag oftare sjuka än andra med alla småinfektioner som snurrar runt en som småbarnsförälder. När du tränar fem timmar om dagen och bryter ned kroppen så blir du förstås än mer mottaglig. Det är också orsaken till att jag var mer sjuk än många av mina andra konkurrenter och tävlade mindre.
Berätta mer om ditt samarbete med Stig Wiklund?
– Vi började 2011 jobba med frågeställningen: vad skulle jag göra om jag vore modigare? Det har varit en otroligt sporrande övning för mig, just att försöka pusha den här bekvämlighetsgränsen.
Jag tycker alla kan ta med sig det, oavsett om det handlar om att ringa istället för att mejla eller våga ställa sig och prata inför 100 personer även om det känns obekvämt. Det är viktigt att göda den modiga delen av sig själv. Just att våga bryta mönster. Om det inte varit för den här övningen hade jag aldrig lyckats att vinna den här omtalade soloåkningen under femmilen på VM 2013.
Vad tror du vinsten i femmilen betydde för svenska folket?
– Jag tror det blev som ett klimax efter alla år av klungspurter där fenomenala Petter Northug vunnit och vi svenskar blivit omåkta. För många tror jag det blev otroligt befriande, vilket
även åkare från andra nationer sa till mig. Det är faktiskt det största att få höra från konkurrenter vad det betydde.
– Just att de som vet hur svårt det är säger det är det allra finaste med det loppet.
Under loppet tänkte jag mycket på OS 2010 då jag också var loss själv, men i slutändan väntade in konkurrenterna. Vad hade hänt om jag kört hela vägen? 2013 stålsatte jag mig och kände att det får gå hur fasen det vill, antingen vinner jag eller kommer på 30:e plats.
Viktigt med förberedelser
Under karriären var Johan känd för sina långa förberedelseperioder inför mästerskap.
– För mig har det varit viktigt mentalt att det funnits en tidsgräns för varje satsning. Under mästerskapsår fungerade julhelgen som en kickoff. Efter jul visste jag att det var stenhård träning med bra sömn och mat som gällde ända fram till OS eller VM. Jag visste att gör jag jobbet i två månader så har jag gjort mitt yttersta.
– Och efter det får jag ta en paus. Att jag förberedde mig längre tid än mina konkurrenter tror jag också är en orsak till mina framgångar på mästerskap. Den här satsningen hade aldrig varit möjlig om det inte vore för min förstående fru Anna som stöttat, pushat mig och varit pådrivande. Det var den där sista faktorn som gjorde att jag orkade med den här enorma uppoffringen varje år.
Vad gjorde att du lade av?
– Jag är glad att jag kunde sluta av fri vilja. För mig var alltid motivationen nummer ett. Sista säsongen tänkte jag mer på vad jag skulle göra med familjen än nästa träningspass. Sedan handlade det också om vad framförallt min familj fått offra för att jag var elitidrottare. Jag var 36 år och det var inte längre värt det. Då jag fick det här sista året av reflektion så har jag aldrig heller längtat tillbaka.
Många ben att stå på
Idag driver Johan företaget AJ Camps tillsammans med sin fru Anna.
– När du är idrottare så har du en otroligt smal målbild. Nu har vi tvärtom många ben att stå på. Ena dagen kan jag rita underställströjor till Norwester som vi är delägare i, andra dagen håller jag och Anna i skidkurser med företag och den tredje föreläser jag med Stig Wiklund i Stockholm. Det gäller att hålla många saker i luften. Jag coachar också 100 personer att köra en svensk klassiker
i det roliga projektet Team Santander. Allra roligast är samtidigt att vara juniortränare här hemma i Stockvik. Det är fantastiskt kul att få arbeta med ungdomar i åldern 17-19 år. Jag vet själv hur det var när man står i det där vägskälet om man ska satsa än mer på skidåkningen.
Vilken kontakt har du med Västmanland?
– Tidigare var det mer med släkten, men nu på sistone har jag också haft kontakt med skidklubbar. Allt kom sig av en slump då var i Västerås i samband med inspelning av en dokumentärfilm och passade på att åka konstsnöspåret vid Rocklunda. Då råkade jag hamna mitt i Västerås Skidklubbs avslutning och spontant körde jag lite övningar med deras ungdomar.
Efter det blev jag också inbjuden till upptakten nu i höst på Sätra Skidstadion
i Sala. Fantastiskt många barn var på plats. Mycket glädjande att längdskidor nu är så populärt även i Västmanland, säger Johan avslutningsvis.
Om profilen
Namn: Johan Olsson
Ålder: 42 år
Bakgrund: Bodde fram till 11 års ålder i Västerås innan han flyttade till Östersund. En lång karriär i skidåkning fram till 36 års ålder gav 14 VM- och OS-medaljer. Dessutom fick han Svenska Dagbladets guldmedalj 2010 och 2013. Utsågs till 2015 års manliga idrottare vid Idrottsgalan 2016. Idag driver han företaget AJ Camps tillsammans med sin fru Anna Olsson.