Oavsett kapacitet kan alla röra sig till musik
Joanna och Henric Stillman har varit ett par i dans och privat sedan 10-årsåldern. År 2000 vann de sitt första SM-guld med Aros Dansklubb i Västerås och sedan dess har de tillsammans vunnit flertalet VM-medaljer inom dansstilarna boogie woogie och lindy hop. När de snart passerar 40 årsstrecket väntar en seniorsatsning samtidigt som de drömmer om att stärka ungdomars självkänsla genom dansen.
Joanna är född och uppvuxen i Västerås, där dansintresset väcktes som fyraåring i en barngrupp på Västerås Danscenter.
– Pardans började jag med några år senare. Jag provade andra sporter också men bollkoll var inte min grej. Dansen passade mig eftersom jag alltid haft ett intresse av att stå på scen. Jag skapade egna shower hemma som min stackars släkt fick titta på och småsyskonen fick sköta ljud och ljus. Danscentret gav mig också en viktig tillhörighet.
Henric fastnade för dans även om det fanns många andra idrotter som lockade också.
– Jag är uppvuxen i Hallstahammar, en typisk bruksort där det inte fanns så mycket att göra. Då blev idrott väldigt viktigt och jag höll på med allt som erbjöds. Fotboll, pingis, hockey, innebandy med mera. Jag fick upp ögonen för dansen när några ungdomar hade en uppvisning i vår skola. Vi tyckte de verkade häftiga och mer än hälften av min klass gick på första buggkursen. Med tiden slutade de flesta och det var en jobbig period när jag blev mobbad för att jag fortsatte med dansen. Jag hade samtidigt fördelen att jag kunde hävda mig i andra idrotter, det gav mig en viss status. När jag vann min första danstävling, ett klubbmästerskap, var det en bekräftelse på att jag var bra och motiverade mig att fortsätta med dansen trots andras ogillande. Dansen gav mig utrymme att stå i centrum och underhålla, vilket jag alltid gillat.
Båda ville satsa på dansen
Det var det gemensamma intresset för att showa och stå på scen som ledde till att Joanna och Henric möttes som 10-åringar i en showgrupp.
– Det var ingen tävlingsform utan man tränade hela terminen på att sätta upp en föreställning med dans och sång, till exempel Pippi eller Grease, som man sedan uppträdde med. Kerstin Lundevall var ledaren och otroligt bra på att få ihop gänget. Jag och Henric blev kära redan då och har väl varit ihop mer eller mindre sedan dess, berättar Joanna.
Både Joanna och Henric tävlade i pardans var för sig och nådde stora framgångar på ungdomsnivå.
– 1996, när vi var tolv år, började vi tävla i boogie woogie ihop. Redan från början tog det ganska mycket tid, och när vi 1998 kom med i juniorlandslaget blev det än mer krävande. Det var inte schysst mot våra partners i andra danser att de ständigt blev åsidosatta. Så då valde vi att dansa alla stilar ihop. Vi båda ville satsa och lade ner enormt mycket tid på träning. Som med all sport krävs en blandning av tid, talang och intresse för att fortsätta utvecklas. Ska du bli bäst i världen måste du göra jobbet, säger Henric.
Det var med Aros dansklubb de vann sitt första SM.
– År 2000 bytte vi till en klubb i Stockholm där vi hade våra mentorer Hasse
Matsson och Marie Nahnfeldt. Med tiden tog vi oss även utanför Sveriges gränser. Det har varit otroligt roligt och givande att få lära känna andra människor, kulturer och stilar. Första gången vi tävlade utomlands kom vi femma. Då insåg vi att det vi gör i Sverige räcker långt även på världsnivå. Därför gjorde vi en satsning som ledde till ett junior-VM-guld 2001.
Publikstöd viktigare än medaljer
Bland de stora medaljerna kan VM-guld 2007 i lindy hop nämnas, samt flertalet VM-brons och VM-silver i både lindy hop och boogie woogie.
– Vi har faktiskt dålig koll på vilka medaljer vi vunnit, det är mer känslan runt omkring man minns. Ett exempel är en tävling för några år sedan då vi kom sist i finalen. Vi dansade inte så som man
förväntas göra men publiken älskade att vi tänjde på gränserna och kastade in sina skor på golvet för att visa oss sitt stöd. Den känslan är mycket större än om vi hade vunnit. Då våra barn och hela släkten var där, var det speciellt. Vi har alltid valt att köra vår grej och inte anpassa vår dans till domaren. För oss är det viktigare att vi har publik och medtävlare med oss.
Efter VM-guldet 2007 tog Joanna och Henric uppehåll från tävlingsdansandet, och fick även två barn.
– 2012 började vi coacha landslaget. När vi hade svårt att motivera paren väcktes tanken att vi skulle börja dansa igen, så att de skulle bli motiverade att inte få stryk av gamlingarna. Så 2015 började vi tävla igen. Det är en helt annan känsla att coacha när man även är med på golvet och inte bara står vid sidan om. Vi lyckades sedan även ta oss till VM 2017.
I sitt arbete som landslagscoacher har de hämtat inspiration från egna erfarenheter.
– Som coach är man inte bara mentor och tränare i dans. Du fungerar även som ett mentalt stöd för paren om hur de fungerar ihop och mår var för sig. Bland tonårstjejer är det många som tvivlar på sig själva. Jag hade själv en period under uppväxten när jag försökte bränna så mycket kalorier som möjligt. Men min mamma lät mig inte träna om jag inte åt ordentligt, vilket jag är väldigt tacksam för idag. I danssporten finns alla storlekar på kroppar, även riktigt bra dansare ser olika ut och har olika styrkor. Men i samhället i stort och framför allt på sociala medier finns ett väldigt nitisk ideal kring träning och kaloriintag. Så jag försöker hålla koll på om jag ser tendenser till det hos de dansare jag coachar. Det är jätteviktigt för oss att finnas där och stötta. Om någon vågar höra av sig och berätta att de inte mår bra har vi kommit ett mycket längre och viktigare steg fram än om det där sista danssteget sitter perfekt, säger Joanna.
Även som tävlingsdansare på högsta nivå har Joanna och Henric alltid haft andra jobb för att få ihop en försörjning.
– Vi har alltid jobbat dubbelt, jag inom byggbranschen som säljare och Joanna med allt från snabbmatsrestauranger till kakelföretag. Sedan några år driver vi även ett eget företag där vi håller kurser. Just nu sker det främst på kvällar och helger, men drömmen är att kunna jobba heltid med företaget, föreläsa och arbeta med dans på kontorstid istället. Jag vet att vi kan inspirera allt från företag till ungdomar med vår story och att lära alla att de faktiskt kan dansa.
Vill minska fokus på prestationer
Ett område de känner stort engagemang för är inkludering och mångfald.
– Vår erfarenhet är att skolan inte fungerar bra för alla. Vi båda är praktiker och har inte läshuvuden. Vi kände aldrig att vi passade in och vill därför jobba för att barn ska få veta att de duger som de är, oavsett vilka betyg de har. Idag ställs det ännu högre krav i skolan och även i praktiska ämnen bestäms betyget av inlämningsuppgifter och teoretiska prov. Det gör mig så upprörd. Att få gå en estetisk danslinje på gymnasiet betydde jättemycket för oss båda, det gjorde att man orkade kämpa sig igenom skolgången. Det magiska med dans är att alla människor påverkas av musik och oavsett kapacitet kan man röra sig till musiken på något sätt. Man behöver inte vara något proffs för att dansa, förklarar Henric.
Joanna och Henrics budskap är att det inte är prestationen som är viktig.
– Folk säger ofta att de inte kan gå en danskurs eftersom de inte kan dansa. Man vill kunna det redan innan man kommer dit. Varför måste man vara så bra på allting hela tiden? Vi brinner för att alla, oavsett vem de är och hur de fungerar, ska känna att de kan uttrycka sig inom dansen. Att jobba med funktionsvarierade är något vi skulle vilja utforska mer. Vi får se vad vår medverkan i Mästarnas Mästare kan leda till. Programmet har gjort att vi blir igenkända på ett helt annat sätt, vilket är jättekul och viktigt. Syns man inte så finns man inte, säger Joanna.
Det var förra året, 2022, som Joanna och Henric deltog som första dansare i SVTs tävlingsprogram Mästarnas mästare.
Vad betydde det för er och för danssporten?
– Det betydde jättemycket. Det var ett erkännande av våra prestationer och kul att få ge dansen ett ansikte i sportvärlden. När man stod där i grottan och fick sin karriär uppräknad kunde man känna sig stolt över att all energi och pengar man lagt ned på en passion har lett någon vart. De visste ju mer om vad vi vunnit än vi själva gör, säger Joanna och skrattar.
Henric tog sig så långt som till final, där han kom tvåa mot styrkelyftaren Sofia Loft.
– Jag grämer mig tyvärr lite. Jag har något anlag som gör att jag bara inte kan ge upp. I en tävling tog jag i så att ett revben gick av. Men när jag tittat på programmet ser jag ju att Sofia var grym på alla sätt och vis, så att komma tvåa var inte dåligt. Det var inte många som trodde att jag skulle gå så långt. Tyvärr finns det många fördomar om att killar som dansar är feminina, svaga och beter sig på ett visst sätt. Jag ville slå hål på myten om att det är hur man ser ut eller beter sig som avgör om man blir duktig på något. Och man behöver inte vara starkast för att vinna en styrkegren, det är det tävlingen handlar om.
Vad tänker ni om framtiden?
– Dansen är en kroppssport och en vacker dag lägger vi ned när vi inte orkar längre. Men det är inte än. Nästa år fyller vi båda 40 år och får tävla i seniorklass internationellt. Vi ska göra en satsning på det. Det vore kul att kunna checka av att vinna allt från Junior-VM, vanliga VM och då kanske senior-VM, säger Joanna och Henric Stillman avslutningsvis.
Om profilerna
Namn: Joanna
och Henric Stillman
Ålder: 39 år
Bor: Västerås
Bakgrund: Började tävla i dansstilen boogie woogie tillsammans som 12-åringar i Aros dansklubb. När de var 16 år vann de sitt första SM och har sedan dess vunnit en mängd medaljer på internationella tävlingar i boogie woogie och lindy hop. 2001 blev de världsmästare på junior-VM i boogie woogie och i lindy hop vann de VM 2007. Därutöver har de haft ett flertal andra pallplaceringar på VM och vunnit svenska och nordiska mästerskap 14 gånger. De är även verksamma som coacher för svenska landslaget i boogie woogie.