Efter tre långa skadeår kom revanschen
Jonna Adlerteg är en av Sveriges framgångsrikaste gymnaster genom tiderna. Hon har tagit medalj i ungdoms-OS och EM, vunnit en världscup och gått till VM-final. Under våren fick hon sitt stora folkliga genomslag för sina prestationer i SVTs tävlingsprogram Mästarnas mästare. För Framgång berättar Jonna om den skadekantade karriären, livet efter elitsatsningen och om uppväxten i Västerås.
– Jag är uppvuxen på Bäckby i Västerås fram till 10 års ålder när vi flyttade till Malmaberg. Mamma höll på med gymnastik som ung och startade en barngymnastikgrupp när jag var 3 år. Jag blev fast direkt. Hela barndomen präglades av gymnastiken. Det var inte bara så att jag gillade att träna. Jag lekte gymnastik med barbiedockor och med kompisar hemma. Det var verkligen något jag brann för och jag har väldigt fina minnen från Bellevue-hallen, tränarna och kompisarna.
När Jonna var 14 år bytte hon till Eskilstuna Gymnastikförening för att elitsatsa.
– De första två åren pendlade jag från Västerås. När jag var 16 år köpte familjen en lägenhet i Eskilstuna dit jag flyttade och bodde själv. Jag gick i skolan och tränade så det var inte jättemycket tid i lägenheten och det föll sig naturligt för mig att ta ansvar tidigt. Många år efter flytten fortsatte Västerås att vara hemma och jag åkte alltid dit så fort jag var ledig. Efter 10 år i Eskilstuna flyttade jag till Örebro men jag har fortfarande kvar familjen i Västerås. Det har alltid varit min hemma-stad och om det inte vore för att min kille och hans son bor i Örebro hade jag nog flytta tillbaka till Västerås.
Tränade hårdare än övriga i Sverige
I Eskilstuna fick Jonna tränarna Sebastian och Helena Andersson Melander.
– Deras träningsfilosofi var att träna hårt. Sebastian har varit gymnast i Ryssland och tog kanske lite inspiration där ifrån. Vi tränade hårdare och seriösare än resten av Sverige. Därför är Eskils-tuna framgångsrikt i att producera gymnaster på hög nivå. Jag är väldigt tacksam för all den tid de lagt på min satsning och både Helena och Sebastian är väldigt fina vänner. Jag är också tacksam mot tränarna i Västerås, det var ju inte bara mamma där. Det finns så många som lägger tid och energi på idrotten, ofta helt ideellt. En annan viktig förutsättningen för min elitsatsning var att jag fick ekonomiskt stöd från Svenska olympiska kommittén, SOK. Inom gymnastiken finns det varken prispengar eller större sponsorskontrakt att tala om, så om man inte har SOKs stöd är det väldigt svårt att satsa.
Ett år efter elitsatsningen tog Jonna brons i barr vid ungdoms-OS i Singapore 2010. Som 17-åring vann hon silvermedalj i barr på EM 2013, en bedrift som hon upprepade på EM fem år senare.
– EM-silvren är de som betytt mest under karriären, även på ett personligt plan. Första silvret var en stor skräll som förvånade alla, även mig själv.
Sedan följde flera år av knäskador. Jag drog av korsbandet 2015 men lyckades rehaba mig tillbaka och vinna världscupen i Qatar 2016. På den tävlingen skadade jag samtidigt minisken, så att jag missade OS i Rio. Efter tre långa år av rehab var det andra EM-silvret 2018 en revansch. Samma år blev jag första svensken på nära 60 år att gå till final i ett gymnastik-VM.
För att underlätta comebacken efter knäskadorna bestämde sig Jonna för att specialisera sig på en gren, istället för att tävla i alla fyra grenar i artistisk gymnastik.
–Jag var övertygad om att jag hade mer att ge och då kändes det värt att lägga ner det hårda arbetet för att ta mig tillbaka. Barr hade redan blivit min favoritgren och det belastar inte knät lika mycket som andra grenar. Där hade jag kapacitet att ta mig långt, vilket var hela målet med att fortsätta. Vi la upp en träningsplan för att jag skulle bli barr-specialist, vilket blev en nytändning.
Vad är för- och nackdelar med att satsa smalt?
– Det som var positivt var att jag fick mer tid att bygga upp styrka, kondition och rehab. En nackdel är att man tappar en del av allsidigheten och behöver hitta komplement i träningen. På tävlingar kan det vara skönt att ha mer än en gren eftersom man bara får ett försök per redskap. I barr har man 40 sekunder på sig att lyckas, sedan är det klart. Det har hänt att jag åkt på tävling ända till Australien och det första som händer är att jag ramlar ner och är ute ur tävlingen. Det är väldigt tufft.
Strävar alltid efter saker
Jonna har svårt att svara på var den egna stenhårda motivationen kommer ifrån.
– Som ung var det enda jag ville att bli en bra gymnast. Det betydde allt för mig och jag var beredd att göra allt för att nå dit. Jag tycker om att träna hårt och sträva efter saker. Och jag tycker om att vara bra. Om jag inte haft gymnastiken hade jag förmodligen strävat efter något annat, kanske satsat på skolan och pluggat till läkare. Jag har svårt att se att jag skulle varit en soffpotatis.
I september 2021 berättade Jonna att hon skulle ta en paus ifrån gymnastiken, och ett halvår senare blev det offentligt att hon avslutade sin karriär. Var det ett svårt beslut att lägga av?
– Både och. Satsningen på OS i Tokyo 2020 sköts fram till 2021 på grund av pandemin. Redan där blev det ett år extra som kändes ganska tydligt. Jag har alltid sagt att jag fortsätter så länge det är kul. Det här jobbet är alldeles för jobbigt för att göra för någon annans skull. När det började kännas mer jobbigt än givande att tänka på nästa tävling insåg jag att jag var färdig. Jag hade aldrig tidigare varit ledig mer än två veckor ifrån gymnastiken och var tvungen att prova hur det kändes. Men jag saknad det inte och kände snabbt att det var rätt beslut.
Rätt beslut sluta
Under sista året av gymnastiksatsningen började Jonna plugga till biomedicinsk analytiker på distans på Örebro universitet.
– Det var nog ganska bra att ha tagit det första steget bort från gymna-stiken redan innan jag la av. Fast det sista året var kanske inte så hållbart. Som elitgymnast behöver man pre-stera lite varje dag och hela tiden lägga upp livet så att man sover och äter rätt. När jag slutade med gymnastiken var det otroligt skönt att inte behöva sova så mycket och vara lite mer avslappnad. Om något kör ihop sig i plugget kan jag sitta en halv natt och göra klart det nu men det går inte när man är gymnast. Sedan visade det sig att bara efter två veckor blev jag uttråkad av att bara plugga. Då började jag jobba på en restaurang i Örebro, det är också jättekul. Hade jag bott kvar i Eskilstuna eller Västerås hade jag kanske fortsatt som tränare men här i Örebro finns inte artistisk gymnastik. Och på vissa sätt är det bra att få göra helt andra saker nu när jag lagt av.
Vad lär man sig som elitidrottare som man kan dra nytta av som student?
– Massor. I idrotten har jag ju lärt mig disciplin och att strukturera min tid. Jag stressar inte upp mig utan känner att jag har lite distans till allt. Som elitidrottare ägnar man stor del av livet till att bli så bra som möjligt, det är ganska självcentrerat. Det är skönt nu att ta plugget för vad det är och känna att det inte är på blodigt allvar.
Även om Jonna fortfarande har engagemang i Eskilstuna gymnastikförening och Svenska gymnastikförbundet är det framför allt en karriär som biomedicinsk analytiker som väntar nu när hon tar examen till sommaren.
– Jag valde utbildningen eftersom jag är intresserad av fysiologi och det har varit väldigt kul och intressant att plugga. Min inriktning på klinisk fysiologi innebär att jag jobbar patientnära med EKG, EEG, radiofarmaka och ultraljud på hjärta. Hjärtats fysiologi överlag tycker jag är superspännande. Jag har funderat på att fortsätta med en masterutbildning inriktad mot idrottsmedicin men till att börja med har jag tagit jobb på lasarettet och provar på det.
Tävlingsinstinkten väcktes igen
Anpassningen till ett vanlig liv har gått bättre än Jonna trodde.
– Jag är tillfreds med hur min satsning blev så jag har inga problem med att inte vara gymnast. När jag var med i Mästarnas mästare kändes det nästan lite irrelevant att prata om gymnastiken och plocka fram den sidan av mig själv igen. Precis innan SVT hörde av sig hade jag pratat med mamma och sagt att det var skönt att inte ha fått frågan och behöva fundera på om jag ville vara med. Jag är sådan tävlingsmänniska så jag kände att om jag ställer upp behöver jag dra åt en växel i träningen. Det blir en anspänning att ta på sig en sån sak, jag ville inte åka dit helt oförberedd även om man inte vet vad man ska tävla i. Men när jag fått fundera lite kände jag att jag ville ta chansen. Det var en jätterolig utmaning och det visade sig vara väldigt lätt att ta fram tävlingsinstinkten igen.
Vad tar du med dig ifrån Mästarnas mästare?
–Jag hade inte höga förväntningar på min prestation så det var kul att se att jag var kapabel till lite mer än bara gymnastik! Det var en väldigt rolig upplevelse att vara där, träffa de andra deltagarna och jag är väldigt tacksam över den fina minnesfilmen. Jag var inte beredd på att det skulle leda till så mycket uppmärksamhet när programmet visades. Nu blir jag igenkänd på gatorna här i Örebro, det har aldrig hänt förut. Men det är fin respons så det är bara kul, säger Jonna avslutningsvis.
Om profilen
Namn: Jonna Adlerteg
Ålder: 28 år
Bor: Örebro
Bakgrund: Uppväxt i Västerås och började träna gymnastik redan som 3-åring med sin mamma som tränare. Blev första svenska gymnast att ta medalj på ett EM på 50 år när hon tog silver 2013. Efter flera tuffa skadeår tog hon ytterligare ett silver på EM 2016. På VM 2018 var hon första svenska gymnast att ta sig till en final sedan 1958. Hon avslutade karriären 2022 och har precis tagit examen som biomedicinsk analytiker vid Örebro universitet.