”Det måste finnas ett bättre sätt att kombinera yrkesliv med privatliv”

Eva Trangärd är en av Västerås främsta arkitekter som arbetat med flera av Västerås tongivande byggnader. Framgång träffar Eva för att prata om företagande, Västerås utveckling, en lång karriär och en förändrad yrkesroll som arkitekt. Hon delar även öppet med sig av de utmaningar som byggbranschen står inför idag.

Havet fyller för Eva en viktig roll i livet. Såväl som ett socialt sammanhang, som en plats att fundera på viktiga saker i livet. Foto: Sara Trangärd.

Eva växte upp i en familj som värdesatte utbildning.

– Jag växte upp i Helsingborg med mamma, pappa och två yngre syskon. Min pappa var ingenjör och chef. Mamma var vid sidan av arbetet även aktiv i Fredrika Bremer-förbundet som jobbar
för jämställdhet. Att jag skulle utbilda mig vidare var givet, vilken väg jag skulle ta var däremot inte givet.

ATT EVA BLEV arkitekt var en idé som föddes i ett spontant samtal med den kände konstnären Pierre Olofsson.

– Han var vän till min pappa och under ett av hans besök hos oss i Helsingborg satt vi och pratade. Jag gick i åttan och han intresserade sig genuint för vad jag tyckte om att göra och vilka ämnen jag gillade i skolan. Jag berättade bland annat att jag tyckte om att rita och de tekniska ämnena. När vi hade pratat en stund sa han: Du borde bli arkitekt. Jag visste knappt vad det var men tog reda på mer och på den vägen blev det. Det samtalet har jag försökt ta med mig när jag pratar med unga människor. Ett så kort inspel från en vuxen kan bli väldigt betydelsefullt.

EFTER NATURVETENSKAPLIG LINJE på gymnasiet kom Eva in på arkitektutbildningen i Lund.
– Där träffade jag min man Arne som pluggade på Tekniska högskolan. Han kommer från Västerås och ville tillbaka. Jag tog examen 1979 och något år senare testade vi att flytta hit. Jag tyckte det var spännande att bo i en ny stad och det var lätt att komma in socialt i Västerås. Förutom Arnes släkt och gamla vänner var det även många vänner från Lund som hade fått jobb på Asea.

DET FÖRSTA EVA och Arne gjorde efter flytten var att köpa en liten segelbåt i Mälaren.

– Somrarna under uppväxten tillbringade jag i Kattvika utanför Båstad. Där blev jag väldigt förtjust i havet. Såväl som ett social sammanhang, som en plats att vara ensam på och fundera på viktiga saker i livet. I Västerås fyller Mälaren samma funktion för mig. Alla gästhamnar och naturhamnar runt Mälaren har varit viktiga för avkoppling och inspiration. På senare år har vi bytt båten mot en stuga på en Mälarö.

EVA ARBETADE I 20 år på olika privata arkitektkontor i Västerås. År 2000 startade hon det egna företaget Et Cetera.

– Egentligen hade jag ingen större vision med företaget, utan kände bara att jag behövde förändra mitt liv. Jag hade tre barn hemma, jobbade för mycket och tyckte att det måste finnas ett bättre
sätt att kombinera yrkesarbete med värnandet av familjen och privatlivet. Det är aldrig bara jobbets fel när det blir för mycket, men oftast är det jobbsituationen som det går att påverka. Så jag hoppade av ekorrhjulet och tänkte att jag skulle frilansa lite under en period för att livet skulle hinna stabilisera sig och sedan ta en anställning igen. Men det rann in nya uppdrag och var så roligt så jag fortsatte.

FRAM TILL 2006 var Eva ensam i företaget, sedan ställdes hon inför ett vägval.

– Då hade det blivit för mycket jobb igen och jag behövde antingen tacka nej till jobb eller anställa fler i bolaget. Då valde jag att ombilda till aktiebolag och ta in fler kollegor. Idag är vi åtta personer
på Et Cetera. Jag har hela tiden haft med mig målsättningen att alla ska kunna ha ett liv där arbetet inte knäcker en, utan möjliggör god hälsa och fungerande privatliv. Arbetslivet är inte kravlöst för det. Alla har sitt uppdrag att sköta. En devis på jobbet som jag tycker är viktig är att vi arbetar självständigt men inte ensamt. Därför har vi alltid minst två insatta i varje projekt. Det har hänt att anställda har utnyttjat min vision om frihet och flexibilitet så jag har fått tuffa till mig och inte vara för snäll och medgörlig. Men jag har aldrig ångrat att jag tog steget att låta företaget växa.

PÅ ET CETERA arbetar idag arkitekter, inredningsarkitekter, en designer/illustratör som bland annat ritar 3D-bilder, en kontorschef/projektledare och en ekonom.

– Arkitektens roll hos oss är att planera, rita, designa och gestalta huset. Vi jobbar ofta direkt mot beställare med idéer. Det är ett väldigt roligt och stimulerande jobb. En tillfredsställande aspekt är att man får se resultat inom en rimlig tid. Efter några år står huset där. På Et Cetera jobbar vi framför allt med verksamheter inom kontor och industri, samt en hel del åt Svenska kyrkan samt med skolor, förskolor och kulturbyggnader.

ARBETSPROCESSEN BÖRJAR MED att de sätter sig in i den beställande verksamhetens behov och önskemål.

– Det är otroligt intressant att lära sig om olika verksamheter och deras arbete. Det är många perspektiv att ta in. Lokalen ska vara funktionell, lagom stor, inte kosta för mycket pengar och samtidigt vara hållbar och tillgänglig. Det är ett lagarbete mellan konsulter och experter, beställare, byggare och myndigheter som jobbar tillsammans tills det finns ett förslag. Lagarbetet är det som gör det roligt att arbeta.

Vad är din bild av staden Västerås ur ett
yrkesperspektiv?

– Jag tycker att det finns fantastiskt vackra platser och byggnader i Västerås. Men den röda tråden med en mer sammanhållen stadsbild saknar jag. Det har tagits fram många visioner genom åren för Västerås framtid men när idéerna ska komma till skott så stannar det där av olika anledningar. Tyvärr upplever jag att staden präglas mer av konkurrens mellan myndigheter sinsemellan och gentemot näringslivet, istället för samverkan. Utifrån mitt perspektiv blir staden därför onödigt spretig.

Skissbild från byggnaden med Socialtjänstens hus (S6) i Västerås. Skiss: Et Cetera.

EVA OCH ET CETERA har varit involverad i flera profilerade byggnader i Västerås. En av dem är Karlsgatan 2 i Mimerkvarteret där Västmanlands länsmuseum samlokaliserades med Västerås konstmuseum år 2010.

– Det var ett jätteintressant projekt där två olika företagskulturer, den kommunala och den regionala, skulle samsas. Vi har även ritat Socialtjänstens hus i Sigurdområdet där hela socialtjänsten nu samlas i samma lokaler från att tidigare ha varit utspridda på sex olika platser.

ETT ANNAT VÄLKÄNT hus som Eva var med och omgestaltade är Navet.

– Vi ritade ombyggnaden av gamla Gasklockan, ett stort och synligt hus invid det nya stationsområdet. Efter att Asea hade använt det som lagerlokal hade det stått som ett spökhus ända sedan 90-talet. 2021 blev omvandlingen till kontorshuset Navet klar, där Mimer, Fibra, Trafikverket och Mälarenergi nu sitter tillsammans. Våra senaste projekt är Northvolts nya kontor på Finnslätten och planeringen av ett nytt krematorium på Hovdestalunds kyrkogård. Krematoriet är ett väldigt komplext projekt där värdighet är ledordet.

Vad är din vision när du arbetar med en
byggnad?

– Det är ett förtroende du får som arkitekt och beställaren ska framför allt få ett funktionellt hus men även något som är snyggt att titta på. Det ska vara anpassat till omgivningen men synas utan att skämmas för sin existens, hållbart över tid och åldras vackert, kännas tillgängligt och inbjudande.

I HÖST FYLLER Eva 70 år och planerna på pensionering har pågått en tid. Men det har varit svårt att helt lämna yrkeslivet.

– Jag vill verkligen att Et Cetera ska fortleva. Min tro är att vi är uppskattade och har en plats i Västerås utveckling och gestaltning av framtida näringsliv. Jag har i flera år jobbat med överlämning av företaget till nya delägare och bland annat anställt en ny kontorschef.

– Jag drar mig sakta undan men de senaste åren har det hela tiden hänt oväntade saker. Först var det pandemin och nu är vi inne i den värsta lågkonjunkturen sedan 90-talet och hela byggbranschen har avstannat. Då är det inte så lätt att bara sluta. Många arkitektkontor har redan gått i konkurs, det hoppas jag att jag slipper avsluta karriären med.

FRÅN POLITIKENS HÅLL skulle Eva önska sig fler stödåtgärder för att få igång byggandet igen.

– Lågkonjunkturen under 90-talet berodde på spekulation på fastighetsmarknaden. Nu finns däremot behov av både fler lokaler och bostäder. Samtidigt vågar ingen dra igång nya projekt i dagens osäkra läge. Beställarna vill ha bankgarantier ifall entreprenörerna går omkull. Där skulle politiken kunna göra en insats. Får vi bara igång projekt igen så kommer det lösa sig tror jag.

Hur har yrket förändrats under de år du varit verksam?

– Det är framför allt verktygen som förändrats. Det var ett helt annat hantverk när jag började. Då ritade vi på ritbord, på papper eller film med en rörlig vinkellinjal. Perspektivritningar fick vi konstruera för hand om man skapade modeller. Det var mycket tidskrävande. Men det finns även en koppling mellan handen och hjärnan som gör att du får en annan känsla med den metoden.

I SLUTET AV 80-talet började datorer användas.

– Då började vi använda oss av CADprogram för ritningar. I början gick det bara att rita tvådimensionellt, då tappade man mycket känsla för skala. Nu när man ritar tredimensionellt så har man tvärtom väldig nytta av datorn och möjlighet att se proportionerna.

EVA TYCKER DET är en fördel med effektiviteten i de nya programmen men ser även nackdelarna.

– Takten accelererar ständigt även i processen för projektering. Det blir tyvärr på bekostnad av eftertänksamhet. Det är också otroligt mycket förändringar kring byggregler hela tiden. Det är en utmaning att vara en liten byrå och hänga med i allting. Nu knackar AI på dörren, det blir ytterligare en utmaning. Det finns säkert många förbättringsmöjligheter som AI kan införa samtidigt som AI kan ta ifrån oss en hel del av yrkesgruppens arbetsuppgifter. Vi står inför en stor förändring men hur den ser ut kan jag inte riktigt föreställa mig ännu, säger Eva avslutningsvis.

OM PROFILEN

NAMN: Eva Trangärd
ÅLDER: 69 år
BAKGRUND: Under studietiden i Lund då Eva läste till arkitekt, träffade hon sin man Arne. Han var från Västerås och efter examen flyttade de dit. Genom åren har Eva arbetat med flera av stadens mer tongivande projekt och på så sätt bidragit till hur staden utvecklats. Efter 20 år som anställd startade hon eget kring millenieskiftet. Trots att hon passerat pensionsåldern arbetar Eva vidare med nya projekt. Kanske med ditt nästa kontor?