Från utanförskap till  golfens finrum

Joakim Björkman föddes med diagnosen akondroplasi, även kallat kortvuxenhet. När ­barndomen kantades av mobbing och utanförskap blev golfbanan Joakims fristad. Idag är han en av världens bästa paragolfspelare. För Framgång berättar Joakim om svårigheterna i livet, att acceptera sig själv, viljan att vara bäst och kärleken till golfen.

Det var under förskoleåren som Joakim först märkte att något inte stämde.

– Jag märkte att de andra barnen växte medan jag själv stod still. Då började tankarna gå igång. Jag frågade min mamma varför jag är kortare än alla ­andra. Hon berättade om den diagnos jag har och förklarade att jag inte ­kommer bli lika lång som andra. Det blev en ­jobbig omställning. Det kändes som en rejäl uppförsbacke att ha en hel skolgång framför sig. Jag blev den blyga killen som inte säger någonting och undviker det mesta. Även om jag försökte hålla mig i bakgrunden gick uppmärksamheten inte att undvika. Vart jag än gick så jag hade alla ögon på mig. Det fanns ingenstans att komma ifrån det.

Skolan var svår att uthärda och Joakim hade svårt hantera andras uppmärksamhet.

– Då såg jag alla kommentarer som mobbning. Idag ser jag att delar av det var en nyfikenhet som är naturlig för barn. Samtidigt tog inte alla vuxna sitt ansvar när barn sa kommentarer. Även vuxna kunde tyvärr säga elaka saker. Med all mobbing och kommentarer var skolan svår att uthärda. Som tur var hade jag min kompiskrets. Jag spelade fotboll, hockey och innebandy. Där blev jag inte åsidosatt utan spelade matcher och var en i gänget.

Samtidigt som allt det svåra pågick i skolan behöll Joakim sitt intresse för idrott. I 12-årsåldern hittade han golfen.

– Runt år 2000 tittade jag på TV en söndagseftermiddag och British Open visades. Tiger Woods vann på St Andrews i Skottland. Jag fastnade för att bollen fick backspin när Tiger spelade, det är en detalj som ännu är kvar i mitt huvud. Ett år senare såg jag en annons i tidningen om en golfvecka på Fullerö Golfklubb och kände direkt att det där ska jag göra.

Golfbanan blev en frizon

Väl på golfskolan kändes sporten naturlig för Joakim.

– När jag väl börjat kunde jag inte slita mig från golfen och fyra månader ­senare hade jag 15 i handikapp. Då insåg jag att det är det här jag ska göra. Hela sommarloven därefter spenderades på golfbanan. Varje dag var jag kvar sist på golfklubben. Det var en plats där jag kunde slappna av och slippa all press. Det var en arena där jag kunde vara lika bra som, om inte bättre än, andra. Jag kände en tillhörighet och kunde prata med folk på golfbanan, jag kände inte behov av att dra mig undan som i andra sammanhang. Det blev en frizon. Om jag inte hittat den här frizonen vet jag inte vad som hade hänt. Golfen blev verkligen en räddare i nöden. Jag tror inte jag hade suttit här om jag inte hittat till sporten.

Joakim föll ihop

Efter utsattheten under grundskolan brast det till slut för Joakim när han gick på gymnasiet.

– Jag samlade på allt, alla ord och all mobbning. En gång följde någon efter mig hem och stod utanför mitt fönster och skrek att jag inte borde få leva. Det var överallt, jag fick aldrig en lugn stund någonstans. Till slut blev det för mycket. En dag när jag var 17 år svartnade det för ögonen och jag föll ihop. Mina föräldrar fick ingen kontakt med mig och vi åkte till psykakuten där jag blev kvar över natten. När jag vaknade förstod jag inte var jag var och kände inte ens igen mina föräldrar. Jag var totalt uttömd. Jag hade bara tagit in allt hat och pratade aldrig med någon om det. Som ung tror du att du ska vara stark. Att du behöver hålla allt inom dig och är misslyckad om du tar hjälp.

Joakim var hemma i 1,5 år innan han hade ork att gå tillbaka till skolan igen.

– Jag var deprimerad, hade panik­ångest och var som helt nollställd i ett år. Jag minns faktiskt inte så mycket från den här tiden. Tillslut kände jag att det var dags att börja göra någonting, att försöka komma ut i världen igen. När jag väl kom tillbaka till skolan hade jag ett nytt tankesätt och tog inte åt mig av negativa kommentarer på samma sätt som tidigare.

Allt kretsade kring golfen

Efter gymnasiet kretsade allt kring golfen, vilket snabbt gav resultat.

– Under gymnasiet längtade jag efter golfen hela tiden. Ofta hade jag en tävling på helgen. Skolan hade skönt nog förståelse för att jag ibland behövde vara ledig för att åka på tävling. Framgångarna kom ganska på en gång. När jag väl insåg att det är golf som gäller så kom jag i kontakt med paragolf när jag var 13 år. Jag kom in i en miljö där jag hade en tävlingsarena att vara på.

Sedan 1996 är paragolf en ordinarie del av Svenska Golfförbundets verksamhet. Genom åren har antalet utövare vuxit.

– 2004 börjar jag på paragolftouren och året efter kom jag tvåa på EM. Endast 16 år gammal tog jag sedan EM-guld år 2006. Efter det tog allt än mer fart. Jag kunde stå tolv timmar om dagen och bara öva. När andra stod och slog långt gjorde jag min egna grej och lekte runt. Golfbanan var verkligen som en lekplats för mig och jag tyckte det var kul varje dag. Det är kanske en orsak till att jag blivit så stark just på puttande och närspelet på greenen. Idag känner jag mig stolt över att jag gjorde de där tolv timmarna om dagen på sommarloven. Statistiken säger att jag är bland de bästa i världen och PGA-touren är min hemmaplan.

Vann Italian Open fyra gånger i rad

Det finns mycket att välja på när det kommer till att välja ut karriärens största framgångar. Exempelvis har han vunnit guld i Lag-EM och Lag-VM. Dessutom blev han tvåa i British Open 2012 vilket är en stor merit.

– Jag är stolt över allt jag åstadkommit men för att nämna något så är jag stolt över att jag har vunnit Italian Open fyra gånger i rad. Det är flera unga som kommit in i paragolfen de senaste åren vilket gjort att konkurrensen hårdnat, vilket är positivt. Mitt tankesätt är att allt jag ställer upp i ska jag vinna. Bakgrunden är att ju mer jag vinner så kan mitt privata jag försvinna och det blir golfaren Joakim som tar plats. Det sänker min puls att slippa tänka på privatpersonen Joakim. Den metoden har jag hittat till först nu på senare tid.

Hela livet har hemmaplanen varit i Västerås och där planerar Joakim att stanna så länge han är kvar i Sverige.

– Alla golfbanor runt Västerås har jag trivts på. Det som under längst tid har varit min hemmabana är Fullerö. Nu håller jag mest till på Frösåker och Orresta. Under de senaste åren märks det att Västeråsare har upptäckt mina prestationer på golfbanan. Golfsverige har stöttat hela vägen och det känts väldigt kul att få ett glatt tillrop när jag har gjort något bra.

Joakim har banat väg för andra

Trots allt som Joakim har åstadkommit ser han inte sig själv som en förebild.

– Jag har inte sett mig som en förebild. När jag i framtiden gör något annat så vill jag titta tillbaka på karriären och kunna säga att jag gjorde mitt bästa. På ett sätt antar jag att jag har banat väg för andra. För personer med kortväxthet som hört talas om mig har det öppnats en helt ny värld. I USA har responsen varit helt otrolig, inte minst efter att jag var med i golftidningen Golf Digest.

Under 2020 tog Joakim steget att bli proffs.

– Under min karriär har jag alltid varit tvungen att arbeta hela tiden med allt från administration, restaurang, event och på mataffärer med mera. Allt som gått att kombinera med golfen. Jag har inte haft något val, då det inte funnits några prispengar. Att bli proffs var förstås rätt våghalsigt men jag visste redan för tio år sedan att det skulle bli möjligt i framtiden. Vi inom paragolfen spelar idag tillsammans med proffsen på Europatouren.

Utvecklar nya golfklubbor

Joakim får stöd av Titleist och är den första paragolfare de stöttar.

– De hjälper till med det de kan. Bland annat att bygga golfklubbor för en paragolfare som mig. Jag har satt griller i huvudet på dem, då de behöver tänka på ett nytt sätt. Lyckas de lösa utmaning kan det betyda mycket för andra kortväxta. Just nu funderar jag på om det skulle gå att förlänga klubbor för att se om jag kan få ut mer längd på slagen. För att hänga med i konkurrensen så krävs ju det bästa materialet.
Joakim har mycket på gång. Mellan tävlingar och träningar planeras det för produktionen av en dokumentär om hans liv som golfspelare.

– Just nu är vi i en sånt läge där allt händer samtidigt. I tio års tid har jag haft tankar på att göra en dokumentär om mitt liv. En fotograf började följa mig redan för sju år sedan. Nu har jag ett team med mig: ett filmproduktionsbolag, en regissör och en producent. Piloten till filmen är precis färdig. Om Paralympics blir av 2028 så är planen att avsluta min karriär då. Det skulle vara en fantastiskt känsla att få slå mina sista tävlingsslag på ett Paralympics, och ett perfekt slut på filmen. Just nu söker vi finansiärer.

Du kan lyckas i ditt liv oavsett ­omständigheter

Att bli bäst i världen har alltid varit Joakims mål.

– När jag spelade golf på Fullerö 2002 träffade jag golfspelaren Jonas Carlson som frågade mig vad jag ville med golfen. Jag ryckte på axlarna och svarade att bli bäst i världen, hur svårt kan det vara? Det är en dröm jag har än idag. Lyckas jag med det, då kan jag packa ihop golfklubborna och göra något annat. Efter karriären är jag sugen på att ta USA-delen till nästa nivå. Varje gång jag åker över dit blir jag väl mottagen. Jag kan tänka mig ett liv där, landet är stort och det finns många möjligheter för kortväxta i USA. Jag skulle vilja arbeta med att lyfta fram profiler som representerar oss som grupp och visar dagens unga att de inte behöver oroa sig om de får den här diagnosen. Jag vill visa att alla kan göra precis vad de vill. Du kan lyckas oavsett i ditt liv om det är inom en idrott eller annat, säger Joakim Björkman avslutningsvis.