Från Klackbergsbacken till bäst i världen

Frida Hansdotter berättar om uppväxten i Norberg och vad som krävs för att vinna mästerskap i slalom. Hon tävlade under 15 år i Världscupen där varje hundradel räknas.

Under uppväxten i Norberg var det alltid nära och enkelt att ta till sig nya idrotter. Även om Frida inte trodde hon skulle leva på sin idrott som liten, har alltid idrott varit viktig i hennes familj.

– Jag älskade att det var så enkelt att testa på idrotter i Norberg. Jag och min storasyster Linn hann testa många olika idrotter. Alltid fanns våra föräldrar där. Idrotten gjorde verkligen vår familj sammansvetsad. Det spelade ingen roll om det var en tävling i Borlänge eller Gällivare. Vi bara satte oss i bilen och åkte. Alla i familjen tyckte det var kul. I efterhand kan jag känna så mycket tacksamhet för hur mycket familjen har ställt upp, säger Frida.

”Slalom är roligast”

Att det blev just alpint som skulle bli Fridas grej var samtidigt inte alls givet från början. Detta trots att pappan Hans Johansson under 1970-talet tävlade i alpina landslaget.

– Valet stod mellan längdskidåkning och slalom. Faktum är att jag vann lika mycket tävlingar i längd. Till exempel vann jag Engelbrektsloppet, då blev jag tillfrågad av speakern efteråt vad jag tyckte var roligast. Då sa jag som det var – och det ekade ut ”slalom är roligast” till alla som var på längdtävlingen. Det riktiga valet skedde faktiskt inte förrän på högstadiet då jag sökte in till skidgymnasiet i Malung. Då var det bara åtta personer som togs in på riksintag. Jag tyckte att det var stort att min idol Pernilla Wiberg hade gått på samma skola. Jag kommer ihåg att det var först då som jag tänkte att kanske kunde jag bli skidproffs som Pernilla?

Har du alltid gillat att träna?
– Ja men det har jag faktiskt. Redan från när jag var ung, men då var ju allt bara så roligt. Jag har alltid tyckt om att se hur långt hur jag kan nå. När vi var yngre var det ju samtidigt bara så mycket glädje i att träna. Där skulle jag vilja ge cred till alla i slalomklubben som gjorde det så roligt. Jag och min syster hoppade hellre över skoldiscot på fredagskvällarna för att istället åka till Björnrike och åka slalom. Det var först när jag blev lite äldre som jag började förstå vad som krävdes för att verkligen lyckas bli bäst. En del har frågat mig idag när jag slutat om jag tycker att det varit värt att offra så mycket för idrotten. Men jag har aldrig sett det så. Jag har gjort val och haft förmånen att få resa runt världen och testa mina gränser inom min idrott. Sedan är det förstås ett jättehård jobb som måste göras för att bli bäst i världen. Under 15 års tid har jag åkt hem för att fira jul 22:a december och sedan åkt tillbaka för att träna igen den 25:e december. Nu när jag slutat gör det förstås också att jag kan njuta lite extra av de dagarna. Allt har sin tid.

På skidgymnasiet i Malung hittade Frida andra att identifiera sig med.

– Det var jättekul, alla strävade mot samma mål. Vi hade skolundervisning tre dagar i veckan och åkte skidor två dagar. Vi fick alla hjälpas åt mycket med det praktiska, vilket jag gillade. Samtidigt krävdes det disciplin för att inte halka efter med studierna, men jag är en kontrollmänniska och gör det jag är tillsagd att göra.

Första stora genombrottet

Det var också under gymnasietiden som Frida fick sitt första stora genombrott.

– Jag fick vara med på en träff med juniorlandslaget och pröva på att åka en Europacup i Duved. Jag hoppades på att ta mig in på topp 30 och kom 29:a. Det gjorde att jag fick vara med på nästa Europacuptävling, efter flera tävlingar blev jag sedan också uttagen till Europacupen säsongen efter. Det var verkligen en sådan lycka.

Under sitt sista år i gymnasiet åkte Frida i Europacupen och gjorde en bra säsong. Då när allt fallit på plats höll allt på att gå förlorat.

– Jag var med på SM för äldre juniorer och vann guld i alla fem discipliner. När jag kom till senior-SM drog jag av korsbandet. Det kändes verkligen som en katastrof. Dagen innan hade landslagsledningen sagt till mig att nästa år kommer du vara med i Världscuplaget. Nu kommer det inte gå längre tänkte jag. Men jag hade tur med tajmingen av skadan. Jag opererade mig i maj, körde rehab hela sommaren och stod på skidor i oktober. Det blev aldrig den stora motgång som det skulle kunna blivit. Efter det missade jag faktiskt aldrig en enda säsong, det var min enda stora skada under 15 år.

Efter att hon började åka i Världscupen 2004 så har Frida successivt arbetat med att analysera sig själv och hela tiden förbättra sig.

– En av de viktiga nycklarna var att förstå att det spelar ingen roll hur snabb du är på träning om du inte också är det på tävling. Jag började då göra samma sak på träning som jag gjorde på tävlingar. Mitt snabbaste åk på träningar måste vara åk 1 och 2. Det räckte inte att jag slog Anja Pärson den sjunde gången jag åkte ned för backen på träning. Samtidigt har jag alltid haft lätt för att kritisera mig själv. Men föräldrar har funnits där som ett stöd genom alla med- och motgångar. Med min pappa har jag kunnat prata skidteknik. Är det något jag inte förstått som en tränare sagt har han kunnat översätta det till språket som vi hade i Klackbergsbacken. Då min ¬mamma och jag är väldigt lika har vi kunnat prata om de mentala bitarna. Jag minns när jag tvivlade på mig själv när jag var runt 20 år. Då sa min mamma till mig, du behöver inte åka skidor. Vadå, vad säger hon, jag ska ju bli bäst i världen? Då förstod jag att jag inte kan fokusera på måsten, och insåg att jag inte kan göra mer än mitt bästa. Det var en värdefull insikt.
För att lyckas så måste man också våga bryta mönster berättar Frida.

– Om jag inte ska nöja mig med att komma på plats 10-15 så måste jag testa nya saker. Jag har aldrig riktigt varit nöjd, utan har alltid velat gå vidare. Jag har inte heller känt att jag ska göra som alla andra utan måste följa min egen plan som jag tror på. I mitten av min karriär kom jag också på att jag inte kan vara beroende av någon annan för att lyckas. Jag kan inte stå och falla med om en tränare skulle sluta.
Den riktigt stora framgången kom sedan på VM i Schladming 2013. Inför VM hade Frida redan tagit flera pallplatser i Världscupen.

– Med familjen på plats så tog jag ett brons i slalom. Det var en fantastisk känsla. Många har frågat vad jag värderat högst, om det är att vinna slalomcupen eller OS-guldet 2018? För mig är det något annat, nämligen att jag höll mig på en så hög nivå under lång tid. Från 2013 till jag slutade så var jag topp fem i alla mästerskap. Jag var med och fajtades om topp-placeringar i Världscupen, VM och OS i varje start under de åren.

Frida berättar mer om grunden till hennes mentala styrka.

– Jag kan bara tacka mina föräldrar för det. Jag har det i grunden och det är tack vare min uppväxt. Jag har vågat vara mig själv. Jag har haft syrran att tampats med under åren och jag ville vara som henne. Jag är också en jättefunderare. Det har varit en styrka då jag vågat fundera på svåra saker, oavsett om det varit i livet eller skidteknik, och hittat sätt att ta mig vidare.

Det sista mästerskapet blev VM 2019 på hemmaplan i Åre.

– Min dröm var alltid att jag skulle få sluta på topp. När det blev klart att det skulle bli VM i Åre så kändes det väldigt speciellt. Även fast jag inte sa något under säsongen så tänkte jag att på varje ställe jag besökte att det kanske är sista gången jag är här. Det var skönt att känna att ifall jag skulle vilja fortsätta så kan jag det, men jag var klar. Efter att jag berättat om mitt beslut att sluta så fick jag så mycket kärlek från alla på touren. Det var så otroligt mycket känslor på den sista tävlingen. Jag fick tävla i favoritdisciplinen slalom i en rosa specialdräkt från HellyHansen. Dessutom fick jag göra det här bullåket med svensk folkdräkt. Och bjuda alla tränare som är så viktiga men inte syns så mycket på bullar. Det är typiskt mig att ha en så uttänkt plan som jag fullföljde även när det gäller mitt avslut inom sporten.

Nya projekt efter karriären

Efter skidkarriären har Frida haft fullt upp med nya projekt.

– Under tidens gång har jag funderat, vad ska jag bli när jag blir stor? Glädjande är att de sponsorer jag haft under karriären har velat fortsätta samarbeta med mig. Nu när jag har mer tid så har jag verkligen kunnat ge tillbaka till dem också. Sedan direkt efter min sista säsong var jag med de två TV-programmen Mästarnas mästare och Över Atlanten.

I en deltävling i Mästarnas mästare slog Frida ett mäktigt rekord.

– Jag hade testat att sitta i 90 grader hemma, då satt jag närmare tio minuter och tyckte det var otroligt jobbigt. På tävlingsdagen fick jag adrenalin och det var som att benen låste sig. När andra började skaka i benen kände jag att det var enkelt. När jag var ensam kvar, var det bara två minuter kvar till Magdalena Forsbergs rekord. Då kändes det inte längre så jobbigt då benen låst sig i 90 grader. När jag hade suttit i 15 minuter tänkte jag att jag skulle ge mig men då började min fina kamrater säga att tänk om det kommer någon nästa år. Då bestämde jag mig för att sitta så länge jag kan. Det blev verkligen slow-TV innan jag efter 26 minuter gick upp och då suttit dubbelt så länge som det gamla rekordet.

Under pandemin har Frida också blivit mamma till lilla Colin.

– Det här med att bli mamma när jag är en kontrollmänniska har varit utmanande. Jag har fått inse att det inte går att planera allt kring ett barn. Men det har också varit skönt. Det är en väldigt ny situation, man kan läsa på men man har ingen aning om hur det blir för en själv. Vilket också är tjusningen, man får ta det som det kommer.

Ny karriär som expert

Under vintern har Frida påbörjat en ny karriär som expert i Viaplay.

– Det var inget jag först hade tänkt på. Men det känns roligt att få fler att förstå vilken fantastisk sport som alpint är, både som utövare och att titta på. Det finns en tjusning i de där hundradelarna. Jag känner dessutom många aktiva åkare och har koll på tekniken. Det är väldigt kul att nu få analysera andras skidteknik istället för att bara tänka på min egen. Vi är ett bra team med mina gamla landslagskollegor Jessica Lindell Vikarby och Kajsa Kling som har kul tillsammans. En annan nyhet är mitt klädvarumärke Hansdotter Sportsware som precis är i uppstarten. Det är superroligt och väldigt lärorikt. Då jag tränat mycket i hela min karriär har jag velat ta fram träningskläder som jag själv har saknat, dessutom med en hållbar profil då vi använder återvunna tyger.
Vad betyder hembygden för dig?

– Jag har alltid känt ett otroligt stöd, när jag kom hem till Norberg under karriären så var det alltid vanliga Frida som kom hem. Alla hejade och stöttade mig. Vi trivs också otroligt bra där vi bor i Fagersta, lugnt och skönt i en vacker miljö. När jag var liten drömde jag om att bli lika duktig som Pernilla Wiberg. Det jag hoppas är att kunna inspirera barn och ungdomar i Norberg att våga satsa på sina drömmar. Att de förstår att från lilla Norberg och Klackbergsbacken så kan du faktiskt bli bäst i världen, säger Frida Hansdotter avslutningsvis.